Hinrik på Bockön var en ensamvarg som levde på en liten ö i Nedsjön vid tiden före sin död 1913. Han hade dragit sig undan människor och valde ett enkelt och självförsörjande liv. Han hade han fått flera socknars tillåtelse att bosätta sig på ön där han själv byggde en liten stuga.

Han försörjde sig genom jordbruk, fiske och slöjdarbete bland annat genom att tillverka maltskoflar åt bryggerier i Göteborg. Trots sin höga ålder arbetade han målmedvetet och planerade att utvidga sina sysslor.

Det som gjorde honom mest känd i trakten var hans kärleksvisor. På söndagarna brukade båtar samlas kring ön och besökare sökte sig till hans stuga för att höra honom sjunga. Hans enkla, entoniga sånger om ungdomstid och kärlek gav honom rykte som en lokal originalfigur som både roade och väckte nyfikenhet.

Samtida skildringar framhöll honom som en särpräglad men sympatiskt gestalt. Hans liv präglades av enkelhet, arbetsamhet och egenart, vilket gjorde honom till ett minnesvärt inslag i bygden vid sekelskiftet.